Glädjespridare sökes
När jag steg på bussen häromdagen kom en relativt fascinerande sak upp för mig. Jag stegade in i bussen och möttes av en storleendes chafför som var både trevlig och vänlig. Han drog något litet skönt skämt och frågade hur dagen varit och vips var jag genast på godare humör. En person som utnyttjar sitt jobb till att sprida glädje, så enkelt men ack så effektivt. Det där leendet som jag möttes av när jag gick på bussen fanns kvar i tankarna under hela dagen och när jag mindes tillbaka det hela fick jag genast ett litet leende på mina egna läppar.
Tänk vad enkelt. Snacka om bus(s)enkelt, hihi. Att genom att bara vara trevlig, genom att le och bryta det tysta mönstret kan man sprida glädje - och vem vill inte ta emot glädje egentligen? Det låter så himla enkelt att bara sprida denna glädje men detta till trots så är det få som gör det. Få som agerar glädjespridare, vilket man kan undra över - det som bevisligen är så enkelt!
Varför är det så? Man kan verkligen fråga sig varför världen är så fattig på dessa glädjespridare som har nära till skrattet. Exempelvis Usain Bolt är en sådan här person. En person som med glädje och livfullhet sprider glädjen kring sig och man kan inte annat än att le när man ser honom. Tänk om världen istället för att alla dessa personer som hatar bestod av rena glädjespridare - tänk hur bra alla hade mått och tänk hur härlig världen i allmänhet hade varit?
Personligen har jag i alla fall bestämt mig. Nu får det vara nog med den sura tonen och blicken mot medmänniskor. Nu är det trevliga Simon som ska spatsera på gatorna och i korridoren. Social, öppen och med ett litet leende på läpparna. Då tror i alla fall jag att det sprids glädje i min omgivning..
Vill passa på och tipsa om ett klipp på YouTube som sprider glädje. Ren och skär njutning när två asiatiska jänkare här tolkar Michael Jackson och hyllar den just nämnde med ett fullkomligt magnifikt medley. Jag rekommenderar dig att koncentrera dig till hundra procent om du väljer att lyssna på klippet - det är så nära öronorgasm du kan komma!
Tänk vad enkelt. Snacka om bus(s)enkelt, hihi. Att genom att bara vara trevlig, genom att le och bryta det tysta mönstret kan man sprida glädje - och vem vill inte ta emot glädje egentligen? Det låter så himla enkelt att bara sprida denna glädje men detta till trots så är det få som gör det. Få som agerar glädjespridare, vilket man kan undra över - det som bevisligen är så enkelt!
Varför är det så? Man kan verkligen fråga sig varför världen är så fattig på dessa glädjespridare som har nära till skrattet. Exempelvis Usain Bolt är en sådan här person. En person som med glädje och livfullhet sprider glädjen kring sig och man kan inte annat än att le när man ser honom. Tänk om världen istället för att alla dessa personer som hatar bestod av rena glädjespridare - tänk hur bra alla hade mått och tänk hur härlig världen i allmänhet hade varit?
Personligen har jag i alla fall bestämt mig. Nu får det vara nog med den sura tonen och blicken mot medmänniskor. Nu är det trevliga Simon som ska spatsera på gatorna och i korridoren. Social, öppen och med ett litet leende på läpparna. Då tror i alla fall jag att det sprids glädje i min omgivning..
Vill passa på och tipsa om ett klipp på YouTube som sprider glädje. Ren och skär njutning när två asiatiska jänkare här tolkar Michael Jackson och hyllar den just nämnde med ett fullkomligt magnifikt medley. Jag rekommenderar dig att koncentrera dig till hundra procent om du väljer att lyssna på klippet - det är så nära öronorgasm du kan komma!
Innan det är för sent..
Man tar alldeles för mycket för givet. Du vet att de finns där omkring dig, människorna du tycker om och litar på. Du vet att de finns där för dig, som en viktig del av ditt liv. Utan dessa människor, utan denna viktiga del av ditt liv som du tar för givet, kommer ditt liv att se helt annorlunda ut. Nu, när du läser detta, är du antagligen helt främmande med tanken, men. Det händer olyckor. Folk försvinner utan att du ens hinner förbereda dig och då står du där - utan den där viktiga delen av ditt liv.
Tänk att någon som står dig nära plötsligt en dag bara är borta. Tänk på alla saker du hade velat säga till personen och alla saker du hade velat göra med personen. När chansen inte finns och du blickar tillbaka, ångrar saker du gjorde men framför allt saker du inte gjorde. Tänk den dagen du står där alldeles ensam med ett tungt hjärta som aldrig fick tillfälle att lättas.
Jag har varit inne på det innan och kommer säkerligen vara inne på det igen. Att visa kärlek är något av det allra viktigaste här i livet, för din och den du känner kärleken för. Att jag älskar min farmor är för mig väldigt självklart. Hon finns alltid där och jag försöker alltid finnas där för henne. Hon är personen som funnits med sedan födslen och hon är den person som alltid kommer finnas med - så länge både hon och jag finns vid livet. Att hon finns här för mig är så självklart att det nästan kan betäcknas som farligt. Hon är så nära att hon är tagen för givet.
Det finns mycket man tar för givet här i livet, trots att det plötsligt bara kan vara borta. Angående min farmor vet man aldrig när det plötsligt inte finns någon May Pålsson längre. När det sedan är slut så är det slut och då är det för sent att säga vad man tycker, tänker och framför allt känner till den personen. Våga visa känslor - innan det är för sent!
Jag har bestämt mig för att sluta ta allting sådant här för givet. Att alla som finns i min närhet finns kvar om ett år. Att alla jag tycker om och känner för finns där när morgondagen gryr. Att alla som betyder någonting för mig fortfarande vill veta av mig om några veckor. Att ta saker för givet är farligt, väldigt farligt. Ta tag i saker - innan det är för sent!
Det är svårt att säga orden jag älskar dig. Det kvittar hur många gånger du har sagt det, varje gång känns det som ett stort man skall bestiga bara då man ska uttrycka tre enkla ord. Det finns så mycket i de tre enkla orden. Det finns så mycket som gör det svårt att säga, trots att det egentligen borde vara världens kanske självklaraste sak att säga till människor man älskar. Säg det - innan det är för sent!
Du lever bara ett liv. Många gånger får du bara en chans. Om du låter tillfället åka förbi kanske samma tillfälle aldrig återkommer. Om du struntar i att ta chansen kanske du aldrig får den igen och då står du där - tomhänt, bortgjord och blickar tillbaka och undrar vad fan du sysslade med. Gör saker direkt - innan det är för sent!
Det är inte förräns det är för sent man inser vad man skulle sagt, gjort och visat. Det är inte förräns man verkligen inser hur lätt saker verkligen händer som man inser att man lever farligt. Alldeles för ofta inser vi saker för sent.
Bruce Springsteen - Wreck on the Highway
En händelse som får honom att inse att livet är kort och att det bara finns ett per person att leva.
Tänk att någon som står dig nära plötsligt en dag bara är borta. Tänk på alla saker du hade velat säga till personen och alla saker du hade velat göra med personen. När chansen inte finns och du blickar tillbaka, ångrar saker du gjorde men framför allt saker du inte gjorde. Tänk den dagen du står där alldeles ensam med ett tungt hjärta som aldrig fick tillfälle att lättas.
Jag har varit inne på det innan och kommer säkerligen vara inne på det igen. Att visa kärlek är något av det allra viktigaste här i livet, för din och den du känner kärleken för. Att jag älskar min farmor är för mig väldigt självklart. Hon finns alltid där och jag försöker alltid finnas där för henne. Hon är personen som funnits med sedan födslen och hon är den person som alltid kommer finnas med - så länge både hon och jag finns vid livet. Att hon finns här för mig är så självklart att det nästan kan betäcknas som farligt. Hon är så nära att hon är tagen för givet.
Det finns mycket man tar för givet här i livet, trots att det plötsligt bara kan vara borta. Angående min farmor vet man aldrig när det plötsligt inte finns någon May Pålsson längre. När det sedan är slut så är det slut och då är det för sent att säga vad man tycker, tänker och framför allt känner till den personen. Våga visa känslor - innan det är för sent!
Jag har bestämt mig för att sluta ta allting sådant här för givet. Att alla som finns i min närhet finns kvar om ett år. Att alla jag tycker om och känner för finns där när morgondagen gryr. Att alla som betyder någonting för mig fortfarande vill veta av mig om några veckor. Att ta saker för givet är farligt, väldigt farligt. Ta tag i saker - innan det är för sent!
Det är svårt att säga orden jag älskar dig. Det kvittar hur många gånger du har sagt det, varje gång känns det som ett stort man skall bestiga bara då man ska uttrycka tre enkla ord. Det finns så mycket i de tre enkla orden. Det finns så mycket som gör det svårt att säga, trots att det egentligen borde vara världens kanske självklaraste sak att säga till människor man älskar. Säg det - innan det är för sent!
Du lever bara ett liv. Många gånger får du bara en chans. Om du låter tillfället åka förbi kanske samma tillfälle aldrig återkommer. Om du struntar i att ta chansen kanske du aldrig får den igen och då står du där - tomhänt, bortgjord och blickar tillbaka och undrar vad fan du sysslade med. Gör saker direkt - innan det är för sent!
Det är inte förräns det är för sent man inser vad man skulle sagt, gjort och visat. Det är inte förräns man verkligen inser hur lätt saker verkligen händer som man inser att man lever farligt. Alldeles för ofta inser vi saker för sent.
Bruce Springsteen - Wreck on the Highway
En händelse som får honom att inse att livet är kort och att det bara finns ett per person att leva.
Vildare än djur
Sitter här i min ensamhet. Ett upplyst rum i en annars mörk värld. Där ute är det mörkt, väldigt mörkt till och med. Natten är ännu ung, här kan jag sitta i timmar till. Det är nu, i min tysta sköna ensamhet jag börjar fundera. Det är när jag är alldeles ensam som jag börjar brottas på allvar med mina tankar. När jag klipper gräset, när jag cyklar/går ner mot träningen eller nu mitt i natten är de stunder då jag och mina tankar är alldeles ensamma. På gott och ont.
Musiken dunkar i mina lurar. Ja, jag använder sådana för att inte väcka resten av familjen, Plötsligt drar den där skönt gungande gamla dängan igång. Den där låten som får mig att tänka på en era. En avslutad era. Timbuktu blir aldrig som han var. Att kombinera hans sedvanliga budskapsberikade texter med gungande melodier och skånsk dialekt lyckades med hundra procent när Alla vill till himmelen-skivan levererades. På senare tid har han producerat ett par bra låtar, men annars känns hans material allt mer slätstrucket.
I lurarna gungar titelspåret Alla vill till himmelen men ingen vill dö vidare och jag tänker på hur jävla rätt Timbuktu har. Till skillnad från mycket annan modern musik finns det något att säga med texten. Det finns något som Timbuktu vill belysa genom att få fram i rampljuset.
Alla vill till himmelen men ingen vill dö, att alla vill tjäna pengar men få vill skänka dem och att alla vill ha hjälp men få vill hjälpa. Människan är en girig varelse som i första hand tänker på sig själv. Trots att man vardagligen stötter på eller hör om personer som har det så mycket värre klagar man över meningslösa detaljer. Istället för att vara glad, nöjd och lycklig över att man faktiskt är så lyckligt lottad som man är vill man bara ta ytterligare ett steg i rikare riktning.
För vi är vildare än djur när det gäller och ta, står någon i min väg, ja då smäller det bra - så uttrycker Timbak det och jag undrar om det kan bli mer klockrent? Öppnar sig möjligheten till personliga förmåner blir människan plötsligt girigare än någonsin och greppar sig fram för att ta hand om den. Bredvid står en person som behandlas orättvist gång på gång, men det är inte ditt ansvar att jämna ut det? Det är inte ditt ansvar att slänga en blick över axlen för att titta efter om där finns någon annan som förtjänar förmånen mer? Det är heller inte ditt ansvar att hjälpa andra istället för att tänka på dig själv.
Nej, ditt ansvar är det inte. Men.
Det finns andra än du i världen..
Faktiskt.
Själv känner jag att den tredje världen förtjänar massvist mycket mer hjälp än vad de får nu. Att du sittandes på ditt stora feta vita arsle tror att du drar ditt strå till stacken genom att skänka några hundralappar vid någon gala då och då är enbart patetiskt. Ett patetiskt försök att rena sitt samvete. Att nöjt lägga sig i sin mjuka säng på kvällen med ett leende på läpparna och tänka att man idag gjort en insats. Missförstå mig rätt, att skänka pengar är en god gärning. Problemet är att folk tror sig ha bidragit till en bättre värld genom att skänka en pinsam liten procent av sin årliga inkomst. Jag säger som David Batra och Petra Mede i morgonsoffan: VAKNA SVERIGE!
En annan Timbuku-låt dunkar i mina lurar nu. Nu där Timbuktu vill få folk i Sverige att inse att trots att befolkningen består av så många olika färger och kulturer är vi ändå alla svenska medborgare och därför skall alla behandlas likadant. Att visa medmänsklighet är sensomoralen även här. Ta och hälsa på din granne, snacka med turken i den lilla affären och glöm inte jubla även när kinesen i laget gör mål. För ingen kan klara det ensam, vi måste ta tag i det gemensamt.
Alla är vi människor. Alla värda lika mycket. Alla förtjänar en ärlig chans. Dags att tänka efter?
Musiken dunkar i mina lurar. Ja, jag använder sådana för att inte väcka resten av familjen, Plötsligt drar den där skönt gungande gamla dängan igång. Den där låten som får mig att tänka på en era. En avslutad era. Timbuktu blir aldrig som han var. Att kombinera hans sedvanliga budskapsberikade texter med gungande melodier och skånsk dialekt lyckades med hundra procent när Alla vill till himmelen-skivan levererades. På senare tid har han producerat ett par bra låtar, men annars känns hans material allt mer slätstrucket.
I lurarna gungar titelspåret Alla vill till himmelen men ingen vill dö vidare och jag tänker på hur jävla rätt Timbuktu har. Till skillnad från mycket annan modern musik finns det något att säga med texten. Det finns något som Timbuktu vill belysa genom att få fram i rampljuset.
Alla vill till himmelen men ingen vill dö, att alla vill tjäna pengar men få vill skänka dem och att alla vill ha hjälp men få vill hjälpa. Människan är en girig varelse som i första hand tänker på sig själv. Trots att man vardagligen stötter på eller hör om personer som har det så mycket värre klagar man över meningslösa detaljer. Istället för att vara glad, nöjd och lycklig över att man faktiskt är så lyckligt lottad som man är vill man bara ta ytterligare ett steg i rikare riktning.
För vi är vildare än djur när det gäller och ta, står någon i min väg, ja då smäller det bra - så uttrycker Timbak det och jag undrar om det kan bli mer klockrent? Öppnar sig möjligheten till personliga förmåner blir människan plötsligt girigare än någonsin och greppar sig fram för att ta hand om den. Bredvid står en person som behandlas orättvist gång på gång, men det är inte ditt ansvar att jämna ut det? Det är inte ditt ansvar att slänga en blick över axlen för att titta efter om där finns någon annan som förtjänar förmånen mer? Det är heller inte ditt ansvar att hjälpa andra istället för att tänka på dig själv.
Nej, ditt ansvar är det inte. Men.
Det finns andra än du i världen..
Faktiskt.
Själv känner jag att den tredje världen förtjänar massvist mycket mer hjälp än vad de får nu. Att du sittandes på ditt stora feta vita arsle tror att du drar ditt strå till stacken genom att skänka några hundralappar vid någon gala då och då är enbart patetiskt. Ett patetiskt försök att rena sitt samvete. Att nöjt lägga sig i sin mjuka säng på kvällen med ett leende på läpparna och tänka att man idag gjort en insats. Missförstå mig rätt, att skänka pengar är en god gärning. Problemet är att folk tror sig ha bidragit till en bättre värld genom att skänka en pinsam liten procent av sin årliga inkomst. Jag säger som David Batra och Petra Mede i morgonsoffan: VAKNA SVERIGE!
En annan Timbuku-låt dunkar i mina lurar nu. Nu där Timbuktu vill få folk i Sverige att inse att trots att befolkningen består av så många olika färger och kulturer är vi ändå alla svenska medborgare och därför skall alla behandlas likadant. Att visa medmänsklighet är sensomoralen även här. Ta och hälsa på din granne, snacka med turken i den lilla affären och glöm inte jubla även när kinesen i laget gör mål. För ingen kan klara det ensam, vi måste ta tag i det gemensamt.
Alla är vi människor. Alla värda lika mycket. Alla förtjänar en ärlig chans. Dags att tänka efter?
Våga öppna dig
Jag tittar mig omkring här i cybervärlden. Överallt hittar jag kärleksförklaringar och känslomässiga öppnanden. Jag älskar dig eller Du betyder allt för mig är bara två alla av dessa som figuerar både här och där. Plötsligt älskar en flicka en pojke hon träffade dagen innan. Ett förhållande på tre dagar som består av en innerlig kärlek som mynnar ut i att båda parter i förhållandet pryder sina namn runt om i cybervärlden med en djup kärleksförklaring. Man skulle kunna tro att kärleken sprudlar likt aldrig förr. Eller så kan man, som jag, tänka ett steg längre.
En klok person skrev en gång till mig att tänka mig för innan jag skriver någonting på nätet; tänk dig för innan du skriver, hade jag vågat stå för vad jag skrivit och säga det mitt framför näsan på den jag skrivit om?. Hur ofta säger du egentligen vad du skriver här i cybervärlden? Hur ofta säger du till din kompis att du älskar henne, att hon betyder allt för dig eller att du alltid finns där för henne? Hur ofta kallar du någon idiot på nätet och följer upp det med att motivera varför i verkligheten till personen i fråga? Jag misstänker att det är alldeles för sällan!
Jag vill inte att du ska missförstå mig. Fortsätt du skriva vad du tycker, känner och tänker om personer och händelser. Fortsätt du att sprida hat och kärlek i cybervärlden, bara skriv vad du känner för och vad du tycker. Men. Vågar du stå för vad du skrivit? Älskar du verkligen personen du skrivit om? Hatar du verkligen Johan i din klass? Är verkligen Peter en jävla idiot och finns du alltid där för Petra, oavsett vad som händer? Stå för vad du skriver, det finns inget värre än folk som ljuger.
Jag älskar många. Mina släktingar, en hel del kompisar och till och med ett och annat fotbollslag. Att älska någon har för mig alltid varit ganska självklart. Att jag älskar dig Björn har du alltid vetat om och att du älskar mig har jag också alltid förmodat. Att säga jag älskar dig kan konstigt nog vara bland det svåraste att säga, trots att det är så positivt som det är. Kan det månne vara så att det är genant att älska någon? Att lägga sina känslor i någon annans händer, som att en trasa kan kramas ur och tömmas på vatten finns risken att du vrids ur och mister något inombords om du lägger tillit i någons händer.
Man måste våga älska. Man måste våga prata.
Det finns ingenting som känns så märkligt att säga de första gångerna som orden jag älskar dig.
Det finns heller inget som känns så underligt värmande bra som att höra att man är älskad.
Våga öppna dig.
En klok person skrev en gång till mig att tänka mig för innan jag skriver någonting på nätet; tänk dig för innan du skriver, hade jag vågat stå för vad jag skrivit och säga det mitt framför näsan på den jag skrivit om?. Hur ofta säger du egentligen vad du skriver här i cybervärlden? Hur ofta säger du till din kompis att du älskar henne, att hon betyder allt för dig eller att du alltid finns där för henne? Hur ofta kallar du någon idiot på nätet och följer upp det med att motivera varför i verkligheten till personen i fråga? Jag misstänker att det är alldeles för sällan!
Jag vill inte att du ska missförstå mig. Fortsätt du skriva vad du tycker, känner och tänker om personer och händelser. Fortsätt du att sprida hat och kärlek i cybervärlden, bara skriv vad du känner för och vad du tycker. Men. Vågar du stå för vad du skrivit? Älskar du verkligen personen du skrivit om? Hatar du verkligen Johan i din klass? Är verkligen Peter en jävla idiot och finns du alltid där för Petra, oavsett vad som händer? Stå för vad du skriver, det finns inget värre än folk som ljuger.
Jag älskar många. Mina släktingar, en hel del kompisar och till och med ett och annat fotbollslag. Att älska någon har för mig alltid varit ganska självklart. Att jag älskar dig Björn har du alltid vetat om och att du älskar mig har jag också alltid förmodat. Att säga jag älskar dig kan konstigt nog vara bland det svåraste att säga, trots att det är så positivt som det är. Kan det månne vara så att det är genant att älska någon? Att lägga sina känslor i någon annans händer, som att en trasa kan kramas ur och tömmas på vatten finns risken att du vrids ur och mister något inombords om du lägger tillit i någons händer.
Man måste våga älska. Man måste våga prata.
Det finns ingenting som känns så märkligt att säga de första gångerna som orden jag älskar dig.
Det finns heller inget som känns så underligt värmande bra som att höra att man är älskad.
Våga öppna dig.
Tänk om..
Nyligen uppstigen från min säng och redan bänkad här vi datorn. Precis som vanligt behövs bara något knapptryck eller två, sen är jag igång. Sitter nu tillbakalutad och njuter, fullkomligt njuter av musikens fängslande förmåga. Bruce Springsteens rosligt underbara stämma väller ut ur mina högtalare: "I don't wanna fade away, oh girl, I don't wanna fade away..".
Tänk om.. Om ingen behövde tyna bort. Om inte någons liv behövde domineras av negativa känslor. Om världen var tom på sorg, hat och ilska. Tänk om det inte fanns några jobbiga långdragna slut. Att det bara tog slut, pang, slut. Utan att behöva lida. Utan att behöva tänka. Bara några sekunder.. sen slut, precis som i cybervärlden. Eller kanske ännu bättre, tänk om det inte fanns några slut överhuvudtaget? Tänk om man slapp det där smärtsamma avslutet. Tänk om man slapp blicka bakåt och drömma sig tillbaka. Tänk om..
Jag läste någonstans en tjej som påstod att ingen dör oskuld, livet knullar oss alla. Det må vara brutalt uttryckt. Men kanske, ja kanske, har hon någonstans en poäng? Under livet kommer svackor. Livet är ingen motorväg där trafiken rinner på utan problem. Alla har problem. Alla kommer att bli ledsna. Alla kommer att vara förbannade.
Tänk om livet var som en dans på rosor. Pfft, patetiskt.
Tänk om.. Om ingen behövde tyna bort. Om inte någons liv behövde domineras av negativa känslor. Om världen var tom på sorg, hat och ilska. Tänk om det inte fanns några jobbiga långdragna slut. Att det bara tog slut, pang, slut. Utan att behöva lida. Utan att behöva tänka. Bara några sekunder.. sen slut, precis som i cybervärlden. Eller kanske ännu bättre, tänk om det inte fanns några slut överhuvudtaget? Tänk om man slapp det där smärtsamma avslutet. Tänk om man slapp blicka bakåt och drömma sig tillbaka. Tänk om..
Jag läste någonstans en tjej som påstod att ingen dör oskuld, livet knullar oss alla. Det må vara brutalt uttryckt. Men kanske, ja kanske, har hon någonstans en poäng? Under livet kommer svackor. Livet är ingen motorväg där trafiken rinner på utan problem. Alla har problem. Alla kommer att bli ledsna. Alla kommer att vara förbannade.
Tänk om livet var som en dans på rosor. Pfft, patetiskt.
