stabilt simon..

Sitter här i min ensamhet. Ett upplyst rum i en annars mörk värld. Där ute är det mörkt, väldigt mörkt till och med. Natten är ännu ung, här kan jag sitta i timmar till. Det är nu, i min tysta sköna ensamhet jag börjar fundera. Det är när jag är alldeles ensam som jag börjar brottas på allvar med mina tankar. När jag klipper gräset, när jag cyklar/går ner mot träningen eller nu mitt i natten är de stunder då jag och mina tankar är alldeles ensamma. På gott och ont.

Musiken dunkar i mina lurar. Ja, jag använder sådana för att inte väcka resten av familjen, Plötsligt drar den där skönt gungande gamla dängan igång. Den där låten som får mig att tänka på en era. En avslutad era. Timbuktu blir aldrig som han var. Att kombinera hans sedvanliga budskapsberikade texter med gungande melodier och skånsk dialekt lyckades med hundra procent när Alla vill till himmelen-skivan levererades. På senare tid har han producerat ett par bra låtar, men annars känns hans material allt mer slätstrucket.

I lurarna gungar titelspåret Alla vill till himmelen men ingen vill dö vidare och jag tänker på hur jävla rätt Timbuktu har. Till skillnad från mycket annan modern musik finns det något att säga med texten. Det finns något som Timbuktu vill belysa genom att få fram i rampljuset.

Alla vill till himmelen men ingen vill dö, att alla vill tjäna pengar men få vill skänka dem och att alla vill ha hjälp men få vill hjälpa. Människan är en girig varelse som i första hand tänker på sig själv. Trots att man vardagligen stötter på eller hör om personer som har det så mycket värre klagar man över meningslösa detaljer. Istället för att vara glad, nöjd och lycklig över att man faktiskt är så lyckligt lottad som man är vill man bara ta ytterligare ett steg i rikare riktning.

För vi är vildare än djur när det gäller och ta, står någon i min väg, ja då smäller det bra - så uttrycker Timbak det och jag undrar om det kan bli mer klockrent? Öppnar sig möjligheten till personliga förmåner blir människan plötsligt girigare än någonsin och greppar sig fram för att ta hand om den. Bredvid står en person som behandlas orättvist gång på gång, men det är inte ditt ansvar att jämna ut det? Det är inte ditt ansvar att slänga en blick över axlen för att titta efter om där finns någon annan som förtjänar förmånen mer? Det är heller inte ditt ansvar att hjälpa andra istället för att tänka på dig själv.

Nej, ditt ansvar är det inte. Men.
Det finns andra än du i världen..
Faktiskt.

Själv känner jag att den tredje världen förtjänar massvist mycket mer hjälp än vad de får nu. Att du sittandes på ditt stora feta vita arsle tror att du drar ditt strå till stacken genom att skänka några hundralappar vid någon gala då och då är enbart patetiskt. Ett patetiskt försök att rena sitt samvete. Att nöjt lägga sig i sin mjuka säng på kvällen med ett leende på läpparna och tänka att man idag gjort en insats. Missförstå mig rätt, att skänka pengar är en god gärning. Problemet är att folk tror sig ha bidragit till en bättre värld genom att skänka en pinsam liten procent av sin årliga inkomst. Jag säger som David Batra och Petra Mede i morgonsoffan: VAKNA SVERIGE!

En annan Timbuku-låt dunkar i mina lurar nu. Nu där Timbuktu vill få folk i Sverige att inse att trots att befolkningen består av så många olika färger och kulturer är vi ändå alla svenska medborgare och därför skall alla behandlas likadant. Att visa medmänsklighet är sensomoralen även här. Ta och hälsa på din granne, snacka med turken i den lilla affären och glöm inte jubla även när kinesen i laget gör mål. För ingen kan klara det ensam, vi måste ta tag i det gemensamt.

Alla är vi människor. Alla värda lika mycket. Alla förtjänar en ärlig chans. Dags att tänka efter?