stabilt simon..

Stå för vad du har gjort. En mening min mor yttrat åtskilliga gånger under min uppväxt. Att stå för vad man gjort, varför är det så svårt? Att säga något och sedan ta konsekvenserna av det, att erkänna en förlust och svälja stoltheten eller att stå för misstaget man begått - varför är det så jävla svårt?

Alla begår vi misstag. Alla gör vi något som klassas som felaktigt i andras ögon. Det har hänt mig tillräckligt många gånger för att jag skulle kunna räkna ut hur det kommer sluta. Till slut står man där. Avslöjad. Naken. Förlorad.

Att försöka ludda in det hela i komplicerade bortförklaringar och rena lögner må kännas lämpligt för stunden. En ihopsnackad historia har många gånger varit medicinen mot lärare som jagade mig och mina kompisar under högstadieperioden - och visst, så länge vi var ihopsnackade så fungerade det. Men vid minsta lilla misstag är det kört. Då finner du dig själv där. Avslöjad. Naken. Förlorad. Pinsamt!

Det är alltså en svår balansgång. Ska du ljuga men då leva med risken att bli upptäckt och få trippelt så mycket skit för det du gjort? Det finns inget värre än besvikna föräldrar, vem vill egentligen att de ska skämmas över en? Att leva på gränsen är kul, men jävligt dumt. Så var ärlig och stå för vad du gjort, det brukar löna sig i längden.

Åter till högstadiet. Det tog ett par år innan vi lärde känna varandra på riktigt, men när vi väl gjorde det så var vi oslagbara. Det gick att göra både det ena och det andra och sedan täcka upp för varandra, men för att det överhuvudtaget ska vara ett alternativ behöver man lära känna varandra. Och då menar jag inte att man ska kunna varandras favoritfärg.

Det vankas återträff förresten. Och nok sören längtar jag. Generalen och hans undersåtar. Mot nya äventyr?
Just like old times..

Bruce Springsteen - Livin' on the edge of the world