stabilt simon..

Hemkommen från begravningen nu. Ett sista hejdå för att blicka framåt var tanken, men nu efter känns det bara värre. Det är nu jag insett vem han var. Jag kände ju verkligen honom. Han var på ett sätt en del av mitt liv som aldrig mer kommer att existera. En del av mitt liv är nu.. borta. Av någon konstig anledning så saknar jag honom. Redan. Mina sista minnen av honom är att jag sa hej för några veckor sedan, precis innan jag begav mig till träningen. Någon dag efter det kom han in och hämtade kaffe när jag satt och åt. När jag tänker tillbaka på det så är det som jag främst kommer ihåg den värme han alltid ustrålat. Begreppet en riktig lirare har aldrig suttit så väl på plats. Nu är världen en riktig lirare fattigare.

Sitter och lyssnar på musik. Förundras över vilken makt musiken har. Jag skulle, om jag hade velat, sätta på Nickelback för att rensa skallen, få bort tankarna från honom och tänka på något annat. Bara låten den rockiga musiken ta över mitt inre. Låta mig sväva iväg. Men det vill jag inte.

Jag vill minnas. Fortsätta minnas. Gripande texter med mjuka melodier som griper tag i minnena och gör dem ännu tydligare. Som får tårarna att forsa på nytt. Ja, det är det jag vill ha. I alla fall nu. Om jag ångrar mig så vet jag hur jag löser det hela. Ett par klick som alltid här i cybervärlden, sen så dånar det av rockig musik i mitt rum och jag kan skingra tankarna på allvar.

Just nu vill jag fortsätta minnas dig. Du var mer än vad jag trodde.