Barndomsvännen, ultimat?
Tänker tillbaka på den verkliga barndomen. Där satt man, i klassrummet tillsammans med 10 andra rökeungar, och väntade på fröken. Man hade precis börjat skolan, alltid kändes nytt, alltid kändes spännande. Nu kändes det som att man var en stor kille, man hade till och med en alldeles egen skolväska i vilken man stoppade ner läxorna man fick. Det var också under denna tid man vidgade sin bekantskapskrets. Det var nu alla skulle ha en bästa vän.
- Vem är din bästa kompis?, var en vanlig fråga under denna period i livet.
Ena veckan hette han Kristian. Nästa var det plötsligt Alexander. Ett par dagar senare var det tydligen Tobbe. Vem man umgicks med svängde snabbt och kraftigt men man visste att där alltid fanns någon. Det fanns alltid någon som ville leka när man slog dem en signal. Det fanns alltid någon som slängde sig direkt på cykeln för att vara med på fotboll så fort man hörde av sig.
Dagarna och gick och en dag var det dags att börja i Tyringe. Bekantskapskretsen splittrades och kvar stod man endast med Kristian. Nu fanns det plötsligt inte en massa bästa kompisar på samma sätt, men möjligheten för att skaffa nya fanns givetivs. Det gick trevande, det gick slött, det var en segdragen process. Alla testades, men efter något år insåg man vilka man hörde ihop med. Då insåg man vilka som låg på samma nivå, vilka som skrattade åt samma saker och vilka som resonerade relativt lika som en själv. Man hade helt enkelt bildat sig sitt nya lilla gäng.
Det är något visst med barndomsvänner. De där allra första vännerna. Personerna man har åtskilliga minnen tillsammans med. Personerna som man alltid vet finns där bakom en när marken gungar, personer man kan sitta och skratta åt "gamla tider" med och personer man känner utan och innan. Det kvittar hur många vänner du får under en livsstil, de ultimata vännerna är vänner du skaffar tidigast i livet.
Missförstå mig inte. Alla vänner är bra. Det finns många nya bekanta till mig som jag kan avslöja både en pinsam och en rolig hemlighet för. Det finns många jag vet var jag har och som jag gillar för dem de är. Men det finns få som är som barndomsvänner, det är nästan som extrasyskon.
Barndomsvänner som Alex, Kristian, Fanny, Tobbe och Björn ligger extra nära hjärtat. De är speciella, men om 50 år anses mina tyringevänner kanske vara barndomsvänner? Kanske har jag upplevt lika många personliga och intima minnen tillsammans med dem för att kunna titulera dem de äkta barndomsvänner. Jag stänger aldrig dörren, att ha ännu fler vänner av bästa sort tackar jag inte nej till.
- Vem är din bästa kompis?, var en vanlig fråga under denna period i livet.
Ena veckan hette han Kristian. Nästa var det plötsligt Alexander. Ett par dagar senare var det tydligen Tobbe. Vem man umgicks med svängde snabbt och kraftigt men man visste att där alltid fanns någon. Det fanns alltid någon som ville leka när man slog dem en signal. Det fanns alltid någon som slängde sig direkt på cykeln för att vara med på fotboll så fort man hörde av sig.
Dagarna och gick och en dag var det dags att börja i Tyringe. Bekantskapskretsen splittrades och kvar stod man endast med Kristian. Nu fanns det plötsligt inte en massa bästa kompisar på samma sätt, men möjligheten för att skaffa nya fanns givetivs. Det gick trevande, det gick slött, det var en segdragen process. Alla testades, men efter något år insåg man vilka man hörde ihop med. Då insåg man vilka som låg på samma nivå, vilka som skrattade åt samma saker och vilka som resonerade relativt lika som en själv. Man hade helt enkelt bildat sig sitt nya lilla gäng.
Det är något visst med barndomsvänner. De där allra första vännerna. Personerna man har åtskilliga minnen tillsammans med. Personerna som man alltid vet finns där bakom en när marken gungar, personer man kan sitta och skratta åt "gamla tider" med och personer man känner utan och innan. Det kvittar hur många vänner du får under en livsstil, de ultimata vännerna är vänner du skaffar tidigast i livet.
Missförstå mig inte. Alla vänner är bra. Det finns många nya bekanta till mig som jag kan avslöja både en pinsam och en rolig hemlighet för. Det finns många jag vet var jag har och som jag gillar för dem de är. Men det finns få som är som barndomsvänner, det är nästan som extrasyskon.
Barndomsvänner som Alex, Kristian, Fanny, Tobbe och Björn ligger extra nära hjärtat. De är speciella, men om 50 år anses mina tyringevänner kanske vara barndomsvänner? Kanske har jag upplevt lika många personliga och intima minnen tillsammans med dem för att kunna titulera dem de äkta barndomsvänner. Jag stänger aldrig dörren, att ha ännu fler vänner av bästa sort tackar jag inte nej till.
Kommentarer
Postat av: Inza Toure
Håller med dig angående att det är de första vännerna som är de största vännerna. Vet inte varför det är så men på nåt konstigt vis så är det så.
Postat av: Lisa
Inza.. Det är inte så att de första vännerna är de största. Många av mina vänner jag fått nu i gymnasiet betyder mer för mig än vad mina barndomsvännerna gör. Folk förändras mycket under uppväxten.
Postat av: kristian lindberg!
Kärlek är vad det är!<3
Postat av: Fanny
sen vaggan har vi stått ut med varandra, vi har växt upp tillsammans och minnena som skapats är värda guld.
samma skola, samma klass upp till femman, samma skola, samma klass upp till nian och nu går vi på samma gymnasie. kan det bli bättre?..nej!
du har alltid varit som en bror för mig & tro mig jag vill aldrig mista dig!
Trackback
